Avsked

Om avsked har jag bloggat förr. Och nu när mitt korta besök i Peru närmar sig sitt slut gör jag det igen. En av de saker jag lärde mig under åren som missionär i Peru var att avsked gör ont. Innan vi or till Peru tänkte jag kanske mest på avskedet från familj och vänner i Sverige. Men ganska snabbt lärde jag mig att missionärstillvaron var fylld av avsked. Från kollegor och tillfälliga besökare. Från språklärare. Från kyrkomedlemmar som flyttar.

En av de viktigaste bilderna av himlen, av den tillvaro som väntar efter detta livet slut (livets slut här innebär också ju avsked), är att det är en tillvaro utan avsked. En sådan tillvaro är helt fantastisk och jag blir glad bara av att tänka på den. En tillvaro där gemenskaper inte splittras upp, och där inga avskedstårar behöver fällas.

I väntan på den tillvaron får jag leva med avskedens smärta. Många gånger är ju smärtan också en tecken på att man tycker om och är omtyckt av den man säger hejdå till.

/Erik

Ps Samtidigt som det är lite jobbigt att säga hejdå till vänner och kollegor i Chiclayo, så gläder jag mig otroligt mycket över att snart få träffa min familj igen.