December 6 – Omvändelse

Efter många år återvänder Sven till byn där han växte upp. Visst har han varit tillbaka i trakten några gånger. Men också det är länge sedan. Far dog när Sven bara var tonåring och mor ett par år efter att Sven tagit studenten och flyttat till Stockholm. Det fanns inte så många skäl åt återvända.

Han ställer bilen vid Åkes Bil- och Bensin. Eller vid det som var Åkes. Nu finns det en automatstation, och byggnaden som en gång rymde butik, café och bilverkstad är igenbommad. Han går först längs ån. Upp mot fabriksområdet. Båda hans föräldrar arbetade på fabriken. Det gjorde ju nästan alla i byn. Tills den gick omkull. Far upplevde inte fabrikens stängning, men mor blev arbetslös vid 57 års ålder. Hon städade lite på skolan efter det, men något fast jobb fick hon inte igen. Sist Sven var i byn, ett par år efter mors död, var fabriksområdet i förfall. Krossade rutor, och klotter på väggarna. Nu var det annorlunda. Flera byggnader var rivna, men i andra verkade det finnas verksamhet. IT och design verkade hittat till byn och startat företag. Och den gamla personalmatsalen var nu restaurang Fabrikören.

Sven märkte att pulsen ökade lite när han nästan var igenom fabriksområdet. Han spände sig något för att komma runt den sista byggnaden, den gamla fabriksverkstaden. Där bakom hörnet låg Backen. Området där han vuxit upp. Sex röda tvåvåningshus. Fabrikens arbetarbostader. Likadana hus med fyra trerummare på första våning och sex tvåor på andra våning. Han hade bott först i det hus som kallades sexan, och sedan hade de flyttat till trean. Att springa omkring på gårdarna mellan husen hade varit hela hans värld som barn. De hade varit mer än femtio barn på Backen.

När han flyttade därifrån, först till stan för att gå på gymnasiet, och sedan till Stockholm hade han sett det som stora steg framåt. Bort från de lyhörda, dragiga husen, bort från badrum i källaren. Bort från lekkamrater som inte kom vidare, som började på fabriken direkt efter grundskolan. Bort, bort, bort… På trettio år saknade han inte Backen en enda gång. Nu hade det gått fyrtiofem.

Nu kom han runt hörnet på verkstaden… En stor grusplan. Allt var borta. Backens arbetarbostäder var borta. Björkarna som stått mellan husen. Cykelförråden. Borta. Sven kände en växande klump i magen. En del av grusplanen verkade användas som parkering, på en annan del stod två fotbollsmål utan nät. Han gick en bit ut på planen. Blickade ner i gruset som om han trodde att han skulle kunna finna något spår av husen, spår av sin uppväxt, spår av sig själv. Han gick några steg till. Inte ett spår.

Plötsligt kände han tyngden av kameraväskan han hade hängande över axeln. Han hade en ny kamera. Den fick han förra veckan när han slutade på firman. Pension efter en lång och framgångsrik karriär. Hans månadslön de sista åren motsvarade långt mer än vad hans föräldrar haft i årslön på fabriken. Kollegorna vill ge honom något när han slutade – och han nämnde en kamera. Han tänkte att han skulle fara hem till byn och fotografera sina rötter.

Nu stod han där med en ny kamera med inget motiv. Inget att rikta den mot. Inte ens en kamera för 45 000 kr kan fotografera det som redan är glömt. Inte ett spår.

– – –

Sven stod kvar mitt på grusplanen. Han märkte inte att det kom någon gående. Därför ryckte han till när någon plötsligt sa: ”– Godda’ , letar du efter nå’t?” Det var en man i hans egen ålder som frågat.

”– Nä, jo,” Sven tvekade, vad var det egentligen han letade efter, ”jo, alltså jag är uppvuxen här. Men det var länge se’n. Jag tänkte jag skulle besöka Backen och ta kort på de gamla husen. Men …”

”– Backen?” sa främlingen, ”det är ju inte här. Du skulle gått höger, inte vänster, vid gamla fabriksverkstaden. Du ser något till och med lite av husen om du tittar där borta.” Han pekade bort mot fabriksbyggnaderna, och Sven kunde se något rött skymta mellan ett par byggnader och bakom några björkar. Han hade gått åt fel håll. Han vände om och gick. Gick hemåt.

/ErikJA