En annan smak av Afrika

Efter två veckor i Etiopien och en vecka i Nairobi har jag slutligen landat på hemmaplan – Chesinende. Det var ett privilegium att få komma till Etiopien. Som rubriken säger blev det en lite annan smak av Afrika.

Hur smakar Etiopien då? – Varmt och kryddigt! Jag kommer aldrig glömma den behagliga känslan som infann sig när man satt hemma hos någon och kände doften av rökelse och kaffe. Det var alltid lika spännande att se på medan en kvinna gjorde buna (det etiopiska kaffet). Buna verkar vara minst lika viktigt för etiopierna som chai är för kenyanerna. Jag älskade kaffet, men det tog lite tid för mig att vänja mig vid maten. Nu i eftermiddag hade jag lektion för form 3 på secondary, och på slutet var de väldigt nyfikna på hur det var i Etiopien. När jag berättade att de inte äter ugali där blev deras ögon stora av häpnad. ”Vad äter de då?” frågade de. Jag berättade om injera-brödet, om köttet och såserna som brinner i munnen, och de såg rent av förskräckta ut. Det är fascinerande hur dessa två grannländer har så stora skillnader mellan sig.

Men det finns också många likheter. Gästfriheten till exempel. Både i Etiopien och Kenya ser man gäster som en välsignelse, och kanske särskilt om de kommer långt ifrån. I båda länderna delar man frikostigt med sig av det man har. Familjebanden är starka och gemenskapen hjärtlig.

Efter en vecka i Addis Abeba for jag vidare till Asella. Så härligt det var med den friska luften och sköna naturen! I Asella lärde jag känna många härliga människor, däribland flickorna på internatskolan. De tog emot mig som en storasyster, och vi fick några goda stunder tillsammans, med sång och lek. Jag hade gärna spenderat mer tid med dem.

På torsdagen kom Elsie, Sture och Samuel Bengtsson till Asella. Nu blev det lite mer liv och rörelse i det stora huset där jag bott ensam i fyra dagar. Det var fint att sitta i vardagsrummet och ha sång-och andaktsstund, medan brasan sprakade i eldstaden. Tack vare Bengtssons har jag lärt mig många vackra sånger ur Lova Herren. Jag har dessutom fått en inblick i Sture och Elsies många och innehållsrika Afrika-år. Genom dem och ett par böcker fick jag lära mig mer om missionens historia. Jag läste om de första missionärerna som  gav sig iväg med Galla som mål, för att i många fall aldrig återvända. Det var en riskfylld resa; motståndet var stort, med sjukdomar och våldsamheter som krävde många liv. Ändå gav de inte upp. Ända kom det bara fler missionärer. Sakta men säkert bredde Guds rike ut sig, och idag ser vi frukterna av den sådd som Gud sådde ut genom dessa människor. Nästan 150 år senare får jag sitta i en gungstol i Asella och bli inspirerad av deras iver och uthållighet. De fick bo i några provisoriska hyddor ute i vildmarken, och där satt jag i ett stort hus, på en missionsstation som växt och fått beröra många människor. Tänk vad bekvämt mitt liv som volontär är i jämförelse med deras missionärsliv.

Här är ett litet utdrag ur boken: Med frälsningens budskap, som gjorde stort intryck på mig: ”Missionsarbetet  i Kunama var slut. Ett mördande klimat och rovgiriga inkräktare hade omintetgjort det. Trots motgångar och lidande kunde en sjuk missionär säga: ’Platsen är oss kär, fastän den inte erbjöd oss någon annan sysselsättning än att lida och ingen annan boning än graven.’ Och Englund skriver: ’Såsom duvan blickar tillbaka på sitt näste, så ser vi tillbaka på Kunama.'”

Dessa människor var drivna av Guds kärlek och en iver för de människor som inte nåtts av frälsningens budskap. Jag önskar att samma iver skulle få brinna i mitt eget hjärta!

Så i Etiopien, där missionens rötter sträcker sig långt tillbaka, fick jag känna en liten pust från historiens vingslag – och bli inspirerad!

På lördagen åkte jag vidare tillsammans med Bengtssons till Kersa och Meki. I Meki var vi på gudstjänst i kyrkan (ett av Bengtssons kyrkbyggeprojekt) som ska invigas om ett par veckor. Sture predikade och Qes Dawit översatte till Amharinja. Nedan kommer en bild på några barn i kyrkan.

Det var fint att få se lite av Bengtssons arbete, och att också få se lite fler delar av Etiopien. På måndagen, nästa dag, var det dags för mig att resa tillbaka till Kenya. Det kändes faktiskt lite som att komma hem. Kenya är inte så främmande för mig längre, och att kommunicera med människor är enklare eftersom de kan bra engelska och jag kan lite swahili. Men som sagt är jag väldigt tacksam för den här resan, och jag skulle gärna komma tillbaka till Etiopien om tillfälle gavs.

/Amanda Mattsson, volontär Kenya