Ett utlovat sista blogginlägg

Efter gudstjänsten förra söndagen blev jag vänligt påmind om att jag fortfarande inte har skrivit det sista, avslutande, blogginlägget, som jag utlovade i det inlägg jag skrev i samband med vår hemresa. Såhär, över en månad efter att jag kommit tillbaka till Sverige, kommer det kanske lite i senaste laget, men jag känner att jag faktiskt inte riktigt har landat fören nu. Det har varit, och är fortfarande, mycket känslor som yr runt. Det här blogginlägget kommer förmodligen även det att vara väldigt känslofyllt, men jag låter det vara så. Någonting annat vore missvisande, med tanke på vilken känslostorm hemresan faktiskt innebar.

Saknaden är fortfarande väldigt stor, men jag kan i alla fall hålla kontakten med killarna på Boarding School tack vare att en av dem har Facebook. Skulle någon utomstående läsa vår facebook-konversation hade den nog dock verkat fullständigt obegriplig, för vi har så många inbördes skämt och uttryck. För hur ska någon som inte var med den där gången, i slutet av december förra året, kunna veta varför ”Zzeggaaaa” är hysteriskt roligt? Eller varför tolvåriga Henok nog inte ska satsa på en karriär som livvakt? Ibland när jag sitter på bussen, är på jobbet, går i mataffären eller gör någonting annat vardagligt, så kan jag plötsligt börja fnissa, ibland skratta högt, för att jag kommer att tänka på någonting roligt som någon av mina ungar gjorde eller sa. När jag ska laga mat på spisen rycker jag fortfarande kvickt åt mig handen om jag skulle råka nudda vid metallen på kastrullen, av rädsla för att få stötar. Små ord som ursäkta, kom, skynda, ja, nej, vem, var och varför, råkar jag fortfarande säga på amarinja istället för på svenska, och jag skakar fortfarande automatiskt mina kläder innan jag tar på mig dem, för att förhoppningsvis skaka loss en loppa eller två.
Annars har vardagen på nytt infunnit sig för mig här i Sverige. Jag pluggar, jag jobbar, jag tränar och allt sånt där som jag brukade göra innan jag åkte till Etiopien. Men även om jag börjar hitta tillbaka till livsrytmen här, så går det inte en endaste dag utan att jag tänker på Etiopien och livet där. Jag saknar alla mina engelskaelever på förskolan, skolbarnen, barnkören, barnen på Boarding School, våra underbara grannar, våra vänner, församlingen och allt vi brukade hitta på tillsammans med alla dessa fantastiska människor. Men mest saknar jag barnen, och ibland saknar jag dem så mycket att jag måste tvinga mig själv att inte tänka på dem, för att överhuvudtaget kunna göra någonting vettigt om dagarna. Förutom att plugga, så vikarierar jag på grundskolor den här våren, och det hjälper mycket mot saknaden. För där får jag lära känna nya barn som jag kan få bry mig om. Det betyder dock inte att jag älskar mina etiopiska ungar mindre, men det hjälper som sagt mot den värsta saknaden. Förhoppningsvis får jag möjlighet att snart åka tillbaka igen och hälsa på.

Jag vet inte riktigt hur jag ska runda av det här, men jag vill passa på att påminna om den svåra torkan som Etiopien är drabbad av, och hungersnöden som detta innebär. Har du inte redan gjort det så gå in här och läs om hur du kan hjälpa till: https://gammal.elmbv.se/index.php?option=com_content&view=article&id=779:2016-03-08-12-33-53&catid=36:etiopien&Itemid=57

Sen avslutningsvis vill jag än en gång tacka för all förbön och uppmuntrande hälsningar som vi fick under vår volontärstid, det betydde mycket för oss! Gud har varit god mot oss!

”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.
Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar och bergen störtar ner i havsdjupet,
om än havets vågor brusar och svallar, så att bergen bävar vid dess uppror.”
– Psalm 46:2-4

/Miriam Göransson, tidigare move-volontär i Etiopien