Frida

… blev bara 18 år gammal.

I december 2007 var hon, tillsammans med flera andra från Nyabitongo församling, deltagare på ungdomslägret här på Chesinende. Några av de ungdomarna lärde resten av deltagarna en sång som handlar om evigt liv, om att ses igen i en evig glädje.

”Dagarna går fort, åren passerar snabbt och om vi inte ses igen här på jorden så låt oss mötas i det goda hemmet, i stor glädje…”

Den sången grep tag i mig när de sjöng, inte minst därför att flera av ungdomarna redan då levde som flyktingar och vi visste inte hur det skulle bli efter valet. Men det fanns och finns ett hopp om återseende om vi är i Jesus, även om vi aldrig mer ses på jorden. Nu är Frida borta, vi har hopp om att hon fått flytta hem till Jesus.

Begravningen blev på många sätt ett vittnesbörd om frälsning och hopp i Jesus Kristus. Rektorn för grundskolan i området var med. Han sa bland annat: Församlingen har minskat med en, men låt det bli starten till att nå flera så att det kommer fem nya i stället för henne!

Fridas föräldrar och syskon lever fortfarande som flyktingar, begravningen skedde trots det på föräldrarnas mark, där bara sotiga rester finns kvar av husen. De tillhör kisii-stammen. Till min stora glädje var flera av medlemmarna i grannförsamlingen Ogilgei där, de tillhör det som varit fiendestammen under oroligheterna, kipsigis. Men i Kristus är vi syskon, och nu hjälpte de den sörjande familjen med mat, de var med i begravningsförberedelserna och vid begravningen.

”Gud är trofast, han som har kallat er till att leva i gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.”

1 Kor 1:9

Kerstin Nilsson