Getägare för ett dygn

I lördags när vi gick på marknaden och skulle köpa ägg så stack en kvinna till oss två höns och frågade om vi ville köpa. Vi tittade lite på varandra och ”tjaa… joooo… varför inte…?” Så vi köpte oss två små hönor. Dock inte de som försäljaren ville, utan två andra (För då kändes det lite mer planerat och lite mindre spontant). Så sen tryckte vi ner våra stackars små höns i vår shopping-korg och knallade vidare för att köpa tomater och tvål.

Historien slutar dock inte där. För på hemvägen passerade vi den stora får- och getmarknaden som äger rum varje lördag, och getterna var så söta att vi råkade få med oss en sån också. (Dock så hade vi faktiskt funderat på att köpa get ett tag. Så det var inte HELT spontant) Först försökte vi promenera hem, men geten var motsträvig och satte sig på ändan. Så vi tog en gari (Häst och vagn) istället.

Där satt vi alltså, två lite väl spontana ”ferendjis”, två omskakad hönor i en korg, och en gallskrikande get. Och slutligen en stor flock skrattande barn som sprang bakom oss och härmade getens förtvivlade bräkande. Vi var dock mycket nöjda med våra inköp, och släpade stolta med oss den bångstyriga geten för att visa upp för grannarna. Grannarna i fråga skrattade gott och frågade vad vi skulle med höns och getter till. ”Ööh… vet inte… äta kanske? Eller bara ha som husdjur?”, svarade vi. Kul, tyckte grannarna. Och vi med!

Vi insåg dock rätt fort att de stackars hönorna var livrädda för aporna som inte slutade trakassera dem, och geten var om möjligt ännu räddare för de eländiga markattorna, så inte dög den till hönsvakt heller. Det blev helt enkelt till att åka tillbaka till marknaden för att köpa oss en tupp också. Och när vi kom tillbaka med nyförvärvet så mådde hönsen direkt avsevärt bättre, och tuppen var stolt som en, ja, tupp… över sina nya fruar!

/Miriam Göransson move-volontär, Etiopien