I väntan på regnet

Den senaste tiden har samtalsämnena cirkulerat mycket kring regnet. Folk tittar bekymmersamt upp mot himlen där inte ett moln syns till. Floderna torkar upp, grödorna växer inte. Mvua imepotea – regnet har försvunnit, och det får direkta konsekvenser i människors tillvaro. Här är ju jordbruket den största inkomstkällan för många och torkan skapar både oro och missmod. Än en gång påminns jag om våra olika förutsättningar. Själv drabbas jag inte så hårt av torkan; oavsett om regnet kommer eller inte har jag fortfarande mat på bordet. Det enda som besvärar mig är dammet som sätter sig på kläder och skor, och som flyger in i ögon, näsa, lungor och hår. Men jag ber för mina kenyanska bröder och systrars skull att himlen snart ska släppa ifrån sig lite regn.

Att jag befinner mig i en jordbrukskultur märks tydligt när jag pratar med människor. Aldrig i mitt liv har jag fått så många frågor om jordbruket i Sverige. Faktiskt är bland det första som folk frågar antingen: ”Vad odlar ni i Sverige?” eller ”Har ni kor i Sverige?” Gång på gång blir jag påmind om min okunskap i detta ämne. När de frågar hur lång tid det tar innan en gröda ska skördas kommer jag mest med gissningar. När jag sedan förklarar att jorden i Sverige är frusen en stor del av året blir de häpna. ”Vad gör bönderna när de inte kan så eller skörda?” undrar de. ”Ja, hmm, de har andra sysslor”, blir mitt diffusa svar.

Det brukar också intressera många att vi har hästar hemma, och den självklara frågan blir då vad vi använder hästarna till. När jag säger att det mest är för eget nöje blir de förbryllade. ”Så de bär inte saker?” Här i Kenya fyller ju allting en funktion, och hobby eller fritidsintresse är främmande ord för många. I deras öron låter nog Sverige som ett konstigt land. Det är mörkt och kallt stora delar av året, det går oftast inte omkring kor och betar på tomten, vi har inte åsnor som bärhjälp, eleverna har inte skoluniform, det finns inga matatus och ingen ugali, och chai (på kenyanskt vis) är det inte många som dricker. Ja, mycket är annorlunda, men tänk om det skulle vara likadant och se likadant ut överallt? Det skulle ju inte vara lika roligt. Det är en gåva och ett äventyr att få mötas i våra olikheter och lära oss av varandra.

I helgen har jag varit i Kuressoi och hälsat på några kenyanska vänner. Jag har druckit chai och ätit ugali, skumpat fram på en piki-piki, promenerat bland kullar, floder och röd jord, suttit i en duka (liten shop) och vägt socker, och gått i kyrkan. Nu har en ny vecka börjat, med undervisning och hembesök på schemat. Jag har kommit in i en vardag här på Chesinende, och veckorna flyter på. Jag är glad och tacksam över varje dag som jag får i det här vackra landet.

/Amanda Mattsson, Kenya