Nu blir det kanske lite väl tajt mellan mina blogginlägg, men idag (den 10/1) så hände det någonting helt fantastiskt, och jag vill så gärna dela med mig av min glädje till er hemma i Sverige. Dessutom är jag medveten om att jag brukar vara rätt dålig på att skriva om vad vi egentligen gör här nere förutom att undervisa i engelska och köpa höns. Så det här blogginlägget får även syfta till att beskriva en av våra största utmaningar som vi har tampats en hel del med:
För tre månader sen vägrade tjejerna och killarna på barnhemmet att prata med varandra, och slagsmål var inte helt ovanligt. När jag och Susanne satte ihop borden i matsalen till ett gemensamt långbord syntes det enbart sura miner och mycket mutter och gnäll fick vi höra över att de skulle tvingas sitta vid samma bord som sina ”fiender”. När vi umgicks med killarna ignorerade tjejerna oss, och när vi umgicks med tjejerna ignorerade killarna oss. Bibelstudiet varje måndag och fredag struntade killarna i att komma till, för tjejerna var ju där. Efter kvällsmaten när det vankades lekar med oss volontärer så var tjejerna snabba att smita hem, för killarna var ju där.
Idag fick vi höra att en av tjejerna (helt frivilligt och utan att någon bad henne om det!) gav ett par av sina skor till en av killarna som hade blivit av med sina. Då började jag nästan gråta av glädje!
För tre månader sen fick vi i uppdrag av vår etiopiska handledare att försöka skapa en bättre relation mellan killarna och tjejerna på barnhemmet. Det kändes som en omöjlig uppgift, de ville ju inte ens ta i varandra med tång. Men så en dag så började killarna hälsa på oss, även om vi just för stunden råkade umgås med tjejerna. Och ytterligare några dagar senare började tjejerna krama oss även om killarna stod bredvid. Någon vecka gick och sen hälsade de inte bara på oss, utan även på varandra! Killarna började komma till bibelstudiet, och tjejerna stannade kvar efter maten och lekte tillsammans med oss och killarna. I början gick det trevande, och skulle man i någon lek samarbeta så gick tjejerna ihop för sig och killarna för sig. Men när de väl började prata med varandra märkte de att det ju var rätt trevligt folk, de där andra. Och rätt som det var så började de hänga tillsammans med oss både tjejer och killar samtidigt. De skrattade, skämtade, pratade och lekte tillsammans. Och så idag så fick vi höra vad fina fina ”S” hade gjort för killen som saknade skor. Hon som tidigare inte drog sig för att slänga ur sig en elak kommentar och som ofta hamnade i slagsmål med killarna.
Så idag var det helt klart en glädjens dag! Och idag fick vi verkligen belöning för allt jobb vi har lagt ner och för alla gånger vi slitit våra hår över den ”omöjliga” uppgift vi fått. Men för Gud är ingenting omöjligt, och såhär i efterhand så skäms man lite över att man från början tvivlade på att det skulle gå. Det är så lätt att glömma bort att det inte är hos oss utan hos Gud som makten ligger. Och som sagt, för Honom är ingenting omöjligt!
Tusen tack för all förbön och alla uppmuntrande hälsningar! Speciellt under och inför julen var det fint att få höra att vi inte var bortglömda, och att ni var många som bad för oss.
/Miriam Göransson move-volontär, Etiopien
© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved
Åh, vad härligt! Fint att du delar lite foton på leende människor också – kan vi behöva i mörka Sverige!
Gott när Herren visar lite av frukten!