Låt Ditt hjärta slå i mig

För många år sedan gav jag mitt hjärta till Etiopien. Efter flera besök och två volontärsperioder hade landet och människorna satt djupa spår i mig. Mitt sovrum var tapetserat av mina vänners ansikten och mitt hjärta var fullt till bredden, kärleken var stark och längtan dit konstant. Etiopien är fortfarande mitt hem. Och jag har många gånger tänkt att det inte får plats med fler platser och människor i mitt liv. Hjärtat är liksom redan fullt. Så åkte jag ändå till Peru och Chiclayo i julas, och människorna i kyrkan där gick rakt in i mitt hjärta. Jag kände mig så hemma på gudstjänsterna i Las Lomas och pratade glatt med församlingsmedlemmarna trots i princip obefintligt gemensamt språk. Tårarna rann och hjärtat värkte när jag lämnade, men visst räckte kärleken även till dem.

En vecka i Främre Asien. Den skulle väl inte sätta så djupa spår – det skulle mest bli skönt att komma iväg, ha semester, hänga med sköna människor, få lite undervisning och utforska omgivningen. Men fast i landet och människorna, det skulle jag inte bli. Jag hade ju varit där förr, och inte fallit pladask så som jag ju så lätt gör annars. Skönt, det är så jobbigt när man blir så där känslomässigt investerad. Det började bra. Jag kände starkt de första dagarna att det här är inte platsen för mig.

Dagarna gick. Vi träffade människor, vi såg platser, vi dök ner i Guds ord och lovsjöng honom tillsammans. Och när jag några dagar senare gav mig ut på lite egna äventyr slog det mig, här skulle jag kunna bo. Jag insåg att det enda som krävs för att jag ska trivas på en plats, är människor att dela livet med och en meningsfull uppgift. Och det verkar kunna finnas världen över.

En magisk lördag i strålande sol ute på en ö; med lovsång, bön och samtal. Ett solbränt ansikte och en frid i hjärtat. Som bäddat för den avslutande dagen, som skulle visa sig bli en helt magisk dag. Vi var ett gäng som åkte till en lokal protestantisk församling. Kyrkan fylldes på, lovsångsteamet gjorde sig redo, vi reste oss upp – och sången lyfte taket. Så fantastiskt att tillsammans få fira Jesus uppståndelse till evigt liv för oss. En lovsång på ett språk som jag inte kunde uttala och förstå, men ändå med hela mitt hjärta. Spontana böner från församlingen. Så innerlig och självklar gemenskap. Efter gudstjänstens slut fikade vi tillsammans, och vi dröjde oss kvar länge för att prata med några av församlingsmedlemmarna. Vi fick höra om församlingens historia och flera av deras personliga vittnesbörd, så starkt. Ett litet gäng frågade om vi ville hänga med på en runda i området och vi sa givetvis ja. Planen på att gå en lång och rask promenad genom centrum var som bortblåst, allt vi ville var att få lära känna de här människorna och dela våra liv med dem. Det blev häng fram till kvällsmat. Utbyte av vittnesbörd, delande av tro och kamper i livet. Så sjukt stärkande att få ta del av deras iver för att sprida evangeliet, trots vetskapen om hur mycket det kan få kosta dem. Den här gemenskapen med kristna bröder och systrar är magisk, så mäktigt hur den kan överbrygga allt.

Det som sitter djupast i mig så här dagen efter resan är hur mitt hjärta har fått bearbetas. Det gör både ont och känns bra samtidigt. När jag gick ut ur kyrkan efter påskdagsgudstjänsten var det som att mitt hjärta slog så starkt att det nästan sprängdes. Mina ögon fylldes med tårar och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med alla känslor. Det var så mäktigt att få dela tillbedjan och lovsången med människor som gett upp allt för att följa Jesus. Och som inte kan vara tysta utan varje dag basunerar ut sin tro. Mitt hjärta slog för dem. Slag sprängfyllda med liv; men också med påminnelsen om efterföljelsen är på riktigt, även för mig.

Så mitt redan fulla hjärta fick ta in även Främre Asiens människor, på något magiskt sätt fanns det visst plats för fler. En av de sista lovsångerna vi sjöng i söndags hade en strof som gick ”Jag vill gå dit du går, vart du än kallar hjälp mig att följa. Jag vill se dem du ser, låt ditt hjärta slå i mig”. Jag tror att det var just det jag fick vara med om under resan, att Guds hjärta slog i mig. Det slog där och då och det slår nu och här, för människor världen över.

Maria Rubenson