Morgonsamling

PPI, ja vad kan det vara? Varje morgon samlas alla barnen med personal för att sjunga och be tillsammans innan dagens lektioner börjar. Måndagar och fredag skiljer sig lite, då sjunger de nationalsången och hade de haft en flaggstång skulle även flaggan hissats. På fredagar är det en till sak på schemat innan lektionerna börjar. PPI, vilket är att alla elever samlas i ett klassrum efter nationalsången och där berättar en i personalen en bibelberättelse och så sjungs det i massor. En mysig stund, alla samlade som sitter och lyssnar.

Det är olika lärare för varje vecka som berättar och förra veckan, då var det min tur… Ehmm ja, helt plötsligt hade jag sagt ”ja absolut, jag kan hålla i PPI”. Jajo jag var lite nervös men tyckte samtidigt att det skulle bli spännande när jag satt ner och letade upp vilken berättelse jag skulle välja och berätta.

Innan jag ska prata inför folk är jag ofta nervös, men jag har lärt mig att hantera det bättre och när jag väl är mitt i det tycker jag ofta att det är ganska roligt. Men det har tagit sin lilla tid, mycket peppning och nya försök. Men i fredags var det dags och nu skulle det ju göras på engelska också.

Bibelberättelsen jag valde var när Jesus mättar femtusen med fem bröd och två fiskar, ett av Jesus under. Ja barnen har kanske hört den tidigare, men jag tänkte att den kunde passa ändå. Jag skrev ner berättelsen i korta drag på engelska och så ritade jag och klippte ut fem stora bröd och två fiskar. Tänkte det kunde vara kul för dem att titta på och att det kunde bli lite mer konkret för dem hur lite mat det faktiskt var.

Alice en av lärarna översatte till kiswahili åt mig, då alla barn inte kan så bra engelska, och vid min sida hade jag även Ester. Hon var med och visade bilder och fanns där, vilket jag tyckte var skönt. Hon hade ingen uppgift i berättandet direkt, men att hon var där betydde mycket för mig då det var första gången. För er kanske det inte låter som något svårt att berätta en berättelse för barn, men för mig var det något jag ville göra bra och jag ville att barnen skulle förstå och att det inte bara skulle bli en berättelse om något med fiskar och några gubbar som åt. Jag tror ni förstår min tanke.

När jag väl stod där framme kändes det roligt, barnen såg spända ut och lyssnade på mig hela tiden. Jag kände mig lugn och trygg och jag visste att jag hade Ester och alla lärarna som stöttade mig. Nu i efterhand kan jag tänka att det var första men inte sista gången jag höll i PPI. Lärarna sa även efteråt att de tyckte att det gått bra för mig och att jag gärna får göra det igen…och kanske på kiswahili i januari eller februari. Vi får väl se vilket språk det blir på.

/Julia Nilsson, Kenya