Ny vägledning från Lärorådet
På sitt senaste sammanträde beslutade ELMs Läroråd att godkänna en vägledning till god ekumenik. Texterna finns nu att läsa på https://gammal.elmbv.se/om-elm/laroradet/
Bekännande kristna är i minoritet i Sverige vilket gör det naturligt för oss att närma oss andra som har ett stort förtroende för Bibeln, som betonar omvändelse, syndernas förlåtelse, Jesus som Herre, mission m.m. Jesus kallar oss till enhet och som hans lärjungar är det vår uppgift att bidra till den enheten.
Samtidigt kallar oss Guds ord också till att söka sanningen, att bevara läran och att kämpa för vår tro. Det innebär att vi måste göra avgränsningar också mot andra kristna.
Dessutom måste vi ta hänsyn till vår historia och reflektera över vad ELMs stadgar betyder, hur tidigare ledningar har hanterat frågorna och hur vi på ett klokt och ansvarsfullt sätt verkar i kontinuitet med vår historia.
Det är i dessa frågeställningar som Lärorådets text till ge vägledning. Texten finns i två versioner, en längre och en kortare. Den längre innehåller en utförligare genomgång av ELMs huvudparagraf i stadgarna, tidigare verksamhetsprinciper och en mer utvecklad beskrivning av vad ekumenik är för något och vad Bibeln har att säga i frågan. Den mest praktiska delen av vägledningen är dock den sista punkten som ger konkreta råd i vad man särskilt bör tänka på när man överväger diverse ekumeniska samarbeten. Huvudpoängen i Lärorådets vägledning är att man bör vara mer restriktiv ju närmare kärnverksamheten man kommer, och att man på motsvarande sätt kan vara mer öppen ju längre ifrån kärnverksamheten man kommer. Allt detta utvecklas i dokumentet.
Välkommen att läsa och diskutera!
7 reaktioner till “Ny vägledning från Lärorådet”
Lämna din kommentar
© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved
Jag har faktiskt tagit mig igenom hela den långa vägledningen… Och jag är beklämd. Detta forum har ju inte utrymme för några långa haranger så jag nöjer mig med att i korthet peka på ämbetsfrågan och bibeltroheten.
Man skriver ”idag är dock inte frågan med nödvändighet en skiljelinje på samma sätt mellan bibeltrohet och liberalteologi som den var tidigare. Argumenten har slipats och debatten förändrats så att det är fullt möjligt att möta dogmatiskt och bibelförankrade kristna som samtidigt utifrån Skriften argumenterar för att också kvinnor bör tillåtas predika och vara ämbetsbärare”.
HUR har man kommit till den slutsatsen? Låt vara att det kanske mest var uttalade liberalteologer som förespråkade kvinnliga präster på 1900-talet. Men om det var emot Guds Ord då så är det emot Guds Ord idag. Det ändras inte av att den som förespråkar det kallar sig – och kanske också upplevs – bibeltrogen. Det blir endast mer försåtligt så…
Hej Jan!
Vår poäng med det citerade stycket är att det inte går att dra en gräns på samma tydliga sätt idag mellan kristna, baserat på ämbetsfrågan, som man har kunnat göra tidigare. Jag själv möter många kristna i olika sammanhang som älskar Bibeln som Guds ord med full auktoritet (de skulle troligtvis lägga till ”i allt den lär”), som framhåller Jesus som enda vägen till frälsning, som menar att synd och nåd och omvändelse måste predikas, att mission är nödvändigt och att människor kommer att gå evigt förlorade om de inte genom tron tar emot Jesus som sin frälsare. Och ändå kommer dessa människor till en annan slutsats i ämbetsfrågan. Jag tror att de har fel och argumenterar gärna för det, och jag kan tycka att deras argument är bättre eller sämre, men de är inte liberalteologiska. Det är poängen med det citerade stycket.
Vänliga hälsningar,
Daniel
Lärorådets vägledning i frågor som rör ekumeniken är ett gediget arbete. Vi behöver denna grundliga behandling av detta svåra ämne och jag vill tacka Er i Lärorådet för den saklighet och noggrannhet som präglar skrivningen.
Det gäller både när Ni sett tillbaka och när Ni ger goda råd enligt Bibeln och den lutherska bekännelsen hur vi bör handla enskilt och i våra föreningar/församlingar i frågan om ekumenik. Guds ord är och måste vara vår ledstjärna. Må Gud hjälpa oss att handla rätt i vårt förhållande till bröder och systrar i tron. Gud välsigne Er i Lärorådet! Ef 4:1-6.
Tack Arthur!
Jag tycker dokumentet visar på den luddighet som finns inom ELM/BV när det gäller frågor om kyrka, kyrkogemenskap och bekännelsetrohet. Man kan undra om ELM/BV verkligen förstått vad det är att vara en luthersk kyrka. Ta följande formulering:
”Ska man samarbeta med en gemenskap som inte döper barn är det klokt att inte ta upp just den frågan i barn-/ungdomsgruppen, alternativt låta båda rösterna höras samtidigt.”
Menar ni att det vore okej att låta en baptist ta hand om undervisningen, så länge denne inte ensam tar upp frågan om barndopet? Jag menar att det är fel att betrakta frågan om barndopet som en isolerad företeelse, utan den måste förstås utifrån att baptister och lutheraner har radikalt skilda sätt att se på tron och på bibeln. Om det bara var så att baptister och lutheraner hade lite olika tolkningar av enskilda bibelverser, då kunder man förstå ert resonemang. Men baptisternas förkastande av barndopet bottnar ytterst i att de har falska uppfattningar i en rad grundläggande kristna lärofrågor. Baptister lär ofta falskt när det gäller:
– Synden (de tenderar att förneka eller förminska betydelsen av arvsynden, de lär ofta någon form av ”age of accountability” förnekar människans totala syndafördärv)
-Tron (de tenderar att betrakta tron som ett intellektuellt försanthållande, som kräver ett visst mått av förnuft och medvetenhet, därför menar de att spädbarn inte kan tro)
– Omvändelse (den stora majoriteten av baptister, liksom andra frikyrkliga i Sverige, menar att omvändelsen är någon form av samverkan mellan Gud och människa, där Gud gör sin den och människan sin del)
-Dopets väsen (de menar att dopet är en symbolhandling, och inte något som faktiskt verkar frälsning och pånyttfödelse; de tror att människan kan stå i något slags direktkontakt med Gud, vid sidan om det yttre ordet och sakramenten)
Är man inte medveten om dessa grundläggande skillnader, är risken att man låter olika icke-lutherska läror smyga sig in i bekännelsetrogna lutherska sammanhang. Problemet är väl dock att skadan till stora delar redan är skedd när det gäller ELM, då man genom pietismen och herrnhutismen kommit att (förmodligen omedvetet) omfatta olika idéer med rötter i olika radikala väckelsekristna sammanhang, och inte i den konfessionella lutherdomen. På 70-talet var det t.ex. en diskussion i Biblicum om predestinationsläran, då det uppenbart visade sig att en predikant inom BV i praktiken anammat en synergistisk frälsningslära, som är främmande för konfessionella lutheraner men som är helt naturlig i ett ”väckelsekristet” sammanhang. Andra exempel på icke-lutherska läror som kommit att smyga sin i lutherska (?) sammanhang är svärmiska läror om den yttersta tiden. (Jag vet inte hur vanliga dessa är inom ELM, men jag helt klart stött på dem hos sådana som säger sig vara konservativa lutheraner i svenska kyrkan. Lika lite som när det gäller dopet kan man avfärda dessa som något som är isolerat från teologin i övrigt. Vi har en grundläggande skiljelinje i hur man läser Bibeln – innebär Jesu första ankomst ett *uppfyllande* eller *uppskjutande* av Gamla testamentets profetior?
Hej Mikael!
Tack för din kommentar. Vad gäller frågan om att låta en baptist undervisa i ungdomsgruppen är det viktigt att läsa den citerade meningen i sitt sammanhang. Vi skriver att det skulle kunna vara möjligt att samarbeta i ungdomsarbetet med t.ex. baptister ”om det finns ett gott förtroende mellan parterna”, om man är öppen med potentiella konfliktytor från början och pratar igenom hur de ska hanteras. De förbehållen finns på sidan fem i den förkortade versionen. Kommentarer gäller dessutom i första hand ”i mindre samhällen där det inte finns utrymme för så många olika ungdomsgrupper”. Den lokala föreningen/församlingen måste själv avgöra huruvida man vill ha ett eget ungdomsarbete eller samarbeta med en annan grupp, och om det finns ett förtroende mellan parterna som gör ett sådant arbete möjligt. Givetvis skulle vi inte uppmuntra till samarbete med en grupp där man ”har radikalt skilda sätt att se på tron och på bibeln”. Ingenting i vår vägledning ger uttryck för ett sådant förhållningssätt.
Vänliga hälsningar,
Daniel Ringdahl
De allra flesta baptister – samt pingstvänner, metodister, m.fl. – har en radikalt annorlunda syn på den kristna tron än vad bekännelsetrogna lutheraner har. De flesta baptister i Sverige (som numera torde återfinnas i Equmeniakyrkan eller EFK) förnekar arvsynden och lär någon form av synergistisk avgörelseteologi. (De enda baptister eller frikyrkliga som jag kan tänka mig har en syn på Bibeln och frälsningen som ligger någorlunda nära den syn som lutheraner har är väl de små grupper av reformerta baptister som finns, fast där kan andra läror bli problematiska.)
Historiskt sett har ju kyrkor ofta varit mycket mer noga med läran än vad de flesta är idag. På 1800-talet bröt ju Missourisynden kyrkogemenskap med bl.a. Ohiosynoden, just för att den senare lärde falskt om predestinationen. Var det fel av Missourisynoden att göra så? Man ville heller inte ha kyrkogemenskap med Iowasynoden eftersom den bl.a. accepterade falska läror i eskatologin. I dag skulle man nog många tycka att det var rätt obetydliga läror. Men det var det i själva verket inte. Förnekar man den bibliska predestinationsläran förnekar man frälsningen av nåd allena, och man öppnar upp för olika former av synergism. Accepterar man olika former av millennialism har man ett helt annat metaexegetiskt ramverk än den traditionella lutherdomen.
När man skall bedöma olika former av ekumeniskt samarbete med andra kristna är det därför viktigt att:
1) Inte bara titta på enskilda lärofrågor såsom isolerade företeelser. En falsk i en specifik sakfråga ofta kan vara toppen på ett isberg. Skrapar man lite djupare visar det sig ofta att den falska läran – även om den tagen för sig själv kan te sig rätt obetydlig – ofta bottnar i viktiga principiella skillnader i hur man läser Bibeln.
2) Inte nöja sig med att någon säger sig tro på Bibeln. Om någon som säger sig tro på Bibeln, men försvarar kvinnligt ledarskap, då är det något fel med dennes bibelsyn. Ungefär som om någon skulle hävda att utlevd homosexualitet vore förenligt med Bibeln. Det har ju påpekats – både av motståndare och förespråkare – att argumenten för och emot praktiserande homosexuella präster i mångt och mycket liknar argumenten för och emot kvinnliga präster. Ser man både internationellt och historiskt är ju i stort sett alla bekännelsetrogna protestantiska grupper mot såväl kvinnliga präster som utlevd homosexualitet. De enda betydande grupper som historiskt accepterat kvinnligt ledarskap är (1) grupper influerade av liberalteologi och bibelkritik och (2) karismatiska grupper, två grupper som läser Bibeln på ett radikalt annorlunda sätt än lutheraner. Det som utmärker en bekännelsetrogen grupp är inte bara ett vagt påstående om att man ”tror på Bibeln”, utan att man tror det som Bibeln lär. Det är min erfarenhet av de flesta svenska frikyrkor, att även om de säger sig acceptera Bibelns auktoritet, är de ofta väldigt luddiga och undvikande när man pressar dem på vad de anser att Bibeln lär i olika frågor.
3) Inse att det är en kortsiktig strategi att tona ner skillnader i lärofrågor för att kunna enas mot ett hot som för tillfället uppfattas som mer akut. ”Vi kan inte hålla på att strida om A. B är ett mycket större hot mot kristendomen, vi måste gå ihop för att kunna kämpa mot B”. 20 år senare: ”Vi måste kunna leva med att vi har olika uppfattningar om B, vi måste samarbeta för att bekämpa C”. Osv. osv. tills man börjar kompromissa i mer och mer centrala lärofrågor. Djävulen har alltid ett nytt kort redo i rockärmen, som han är beredd att dra upp för att flytta kyrkornas fokus till någon ny fråga.
4) Acceptera att den rättrogna kyrkan ofta är en liten skara. Vi kanske inte har resurser att ha t.ex. ett ungdomscafé på fredagskvällarna, som vi kanske kunde ha haft att vi gick samman med andra, kompromissande kyrkor. Fast å andra sidan finns det ju ingen befallning i Bibeln att vi skall ha den typen av ungdomssatsningar, däremot finns det befallningar om att vi skall hålla fast vid allt som apostlarna lär och inte tolerera falska lära. Ibland måste man kanske göra så att man flyttar till en ort där det finns en rätt, biblisk kyrka, och sedan får man anpassa andra saker i livet efter detta, som att välja jobb, utbildning etc. efter vad som finns på den orten.
Jag tror det finns ett grundläggande problem med att vara ett ”inomkyrkligt” missionssällskap som ELM. Å ena sidan har man tagit avstånd från EFS, eftersom man en gång i tiden bildade en egen organisation. Fast å andra sidan ingår man ju tillsammans med EFS i den större, svenskkyrkliga gemenskapen. Man har alltså både brutit och inte brutit med EFS. Fast som det är nu undrar jag om inte en del av era sydliga föreningar lika gärna kunde ansluta sig till EFS. Så kunde de inom ert sammanhang som stod för en klassisk luthersk lära bli lite tydligare i sin framtoning.