Pussel

Få saker kan vara så irriterande som att lägga ett pussel med hundra, tvåhundra eller kanske ännu fler bitar, och så upptäcka när man man börjar bli klar att det verkar fattas en bit. När asken är helt tömd på bitar konstaterar man det man redan befarat: Det saknas en bit. Grumpf!

En annan frustration, kanske inte lika vanlig, men för vän av ordning lika stor är när slutfasen i pusselläggningen istället resulterar i att det blir en bit över. Då ligger ju motivet klart och man tycker man lyckats med uppgiften, men den där pusselbiten som ligger kvar i lådan är en konkret påminnelse om att uppgiften på intet sätt är löst på rätt sätt. Den pekar liksom finger mot pusslaren och nynnar hånfullt: Na-nana-na-nana.

I vardagen kämpar många med att få ihop livspusslet. Det handlar om prioriteringar och goda (och med dem mindre goda konkurrerande) vanor. Det handlar om relationer. Om jobb, bostad, ekonomi. Om engagemang i församlingar och föreningar med mera. Massa bitar som ska pusslas ihop. Och nu skulle jag kunna fortsätta med att skriva långt och länge…

Men jag hinner inte. För just nu är jag i en fas där bitarna är för många. I min arbetssituation kämpar jag med att få många bitar på plats, men märker att de är fler än vad som angavs på asken och pusslet växer lite utanför den bordsyta (min tid) jag har att pussla på.

En tanke skickar jag med, eller två. Det är lättare att lägga pussel om man får titta på motivet på lådans framsida. Det är Jesus vi får kolla på! Och nummer två: Vi kan hjälpa varandra genom att be för varandra, uppmuntra varandra och ibland lägga pusslet tillsammans.

/ErikJA