Regnbågen – löftet i skyn!

Just nu är det mycket prat om och en del oro över väderfenomenet El Niño och vad det kan ställa till med. I Luya har man haft stormöten och informationsträffar med invånarna. Vi har funderat lite på hur det kommer bli på övervåningen i vårt hus, där det inte finns tak överallt och avrinningen inte är den bästa. Våra hyresvärdar har lovat köpa in sandsäckar som vi ska lägga  framför dörrarna till Cornelias och Adams rum, så att inte de blir vattenfyllda. Förra gången detta fenomen inträffade var 1998 och då började de stora skyfallen den 14 februari, men i och med klimatförändingarna är man nu väldigt osäkra på både när och hur mycket. Då, när det begav sig, fick många häromkring lämna sina hus en tid och bo i någon park. En taxichaufför som vi pratade med fick tillbringa en månad i parken och han fick inte ens med sig sina skor när han lämnade sitt hus, allt flöt omkring. Just nu har alla elever i skolorna börjat ha skoldag även på lördagar, för att man tror att det i december kan vara svårt för många att ta sig till skolan.

I söndags åkte vi, hela familjen, till Luya. Det är inte så ofta vi är där allihop, eftersom det är en ganska dryg resa, som avslutas med en lång skumpig motortaxifärd. Pastor Merci höll i Gudstjänsten och jag hade söndagsskolan. De hade ett event i skolan samtidigt, så tyvärr kunde inte de barn som brukar vara med närvara. Men vi hade en fin stund med Gud: Jag, Ella och Filip – på svenska. Det uppskattades! Vi satt ute under ett träd och texten handlade passande nog om Noa och Floden. Trots all oro över El Niño så är vi trygga under Guds beskydd och regnbågen på himlen är ett synligt tecken på det!

När vi avslutat gudstjänsten flanerade vi lite i parken i Luya, där de sålde traditionella peruanska maträtter som Arroz con pollo och Ceviche con papa. Vi köpte lite av varje och intog vår söndagslunch. Efter att ha sagt hej då till Luz och hennes döttrar, satte vi oss mätta och belåtna i två motos och påbörjade den långa färden hemåt.

/Annis