Resa 1: Etiopier i mitt hjärta!

I morse vaknade jag upp i en varm, svettig, svensk säng. Efter ett antal nätter med lite sömn var tanken att ta en rejäl sovmorgon. När jag kollade på klockan stod den på 06.30 och det verkade som att min kropp var inställd på en ny vecka med sports camp. Verkligheten är dock en annan. Etiopiskt blandväder med sol och värme ena dagen och regn och moln nästa dag har bytts ut mot svensk högsommar. Men allt det som man emellanåt gått och saknat under tiden i Etiopien känns väldigt fattigt i jämförelse med saknaden av alla underbara etiopiska vänner som vi lärt känna under dessa tre underbara veckor.

Eftersom senaste inlägget från vår grupp skrevs för över en vecka sen ska jag nu också försöka sammanfatta den sista veckan vi hade i Etiopien. Så mycket har hänt så ni får nöja er med några axplock..

Förra måndagen (för en vecka sen) drog vi igång vårt andra sports camp (det tredje totalt) efter att ha haft en skön veckas semester. Förmiddagen var lite orolig, skulle barnen dyka upp? Förra veckan gjorde de inte det och coach fick snabbt samla ihop de barn som skulle varit på detta lägret till förra veckans läger. Otroligt att man kan göra det på bara nån timma (hade aldrig funkat för oss överplanerade svenskar). Men när ett gäng kanadensare från en församling som stöttat dessa barn via organisationen ”Christian horizon” dök upp kände vi oss lugna. Och visst dök barnen upp, 38 stycken och denna gång både killar och tjejer. Upplägget på denna vecka var ungefär detsamma som förra lägret, men sämre väder och mixen av både killar och tjejer gjorde att det såg lite annorlunda ut.

Samtliga i gruppen var eniga om att det till en början var svårt att ställa om till ett nytt camp, särskilt eftersom kidsen från förra campet som vi hängt mycket med efteråt dök upp som åskådare till våra aktiviteter med jämna mellanrum. Något som dessutom gjorde att vi emellanåt saknade energi var att flera av oss drabbades av mindre skavanker i form av sömnbrist (pga loppor i sängen), förkylningar och diverse magproblem (även om gruppens två stora, starka killar här beskylldes för att vara hypokondriker). Men trots detta körde vi på och fick en underbar vecka. Det blev mycket dans och sång och barnen imponerade med sina dans-skills. Något som verkligen gjorde intryck på mig var när vi hade ”family-program” med två av grupperna i taget. Det innebar att man fick presentera sig själv och sin familj och övriga fick chans att ställa frågor. Av vår grupp på knappt 20 barn var det 1 (!) som hade kvar både mamma och pappa i livet. Resten levde med en förälder eller någon mer avlägsen släkting. I en kultur där familjen betyder mycket mer än för oss i väst måste det vara oerhört tungt. Barnen ställde sig också frågande till varför vi svenskar inte bodde med våra familjer, något som var ofattbart för dem. Jag insåg hur bra jag har det och hur viktiga de här lägrena är för barnen som får en vecka full av glädje, lek och undervisning om Guds kärlek och slipper tänka på allt ansvar som de tvingas ta i sina hem.

De sista dagarna var stämingen otrolig! När två lag möttes i volleyboll satt de två andra bredvid och hejade på och jublade för varje poäng ”Burazil” och ”Sewden” tog! Sista kvällen blev mycket känslosam. Dramat om den förlorade sonen avslutades med en gripande sång av de etiopiska coacherna och inte många av barnens ögon var torra. När kvällen skulle avslutas med en ”camp-fire” fick först bara coacherna vara med, medan barnen skulle gå och lägga sig. Men efter påtryckningar av oss svenskar och en gråtandes Melese hämtades barnen och sångerna runt elden tog fart.

Team Canada och Ethiopia som hejaklack under volleybollmatch!

Så kom då avskedets dag. Helt plötsligt skulle vi ta farväl av alla vi lärt känna; coacher, första veckans barn som återigen dök upp och andra veckans barn (och dessutom den andra svenska gruppen). Det var inte helt enkelt och det kändes på nåt sätt overkligt när bilen rullade mot Addis för en sista dags shopping innan hemfärden. Väl hemma har verkligheten börjat komma ifatt mig och saknaden är stor. Hur ska det gå för alla barn och coacher framöver? Kommer jag någonsin träffa dem igen? Varför är vi inte lika fyllda av glädje och öppenhet i Sverige, trots att vi inte alls har samma problem som människorna i Etiopien? Det är frågor som får lyftas till Gud i bön och var gärna med oss och be för alla våra etiopiska vänner. Det kommer jag att göra!

Innan barnen åkte hem från lägret fick de sina fötter tvättade av ledarna och uppmanades att på                                                                                                                                                samma sätt tjäna varandra efter lägret.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av några bibelverser som fick vara en tröst för oss när tvivlen om vad vi vitingar utan varken språk-eller kultur-kunskaper bidrog med dök upp:

”Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig ” (Matt.25:40)

/Henke