Resa 1: Gladje och karlek

Har ni nagonsin upplevt att mungiporna drar sa mycket uppat att det kanns som att de aldrig kommer att ramla tillbaka till ursprungslaget? Den kanslan hade jag igar. Efter fotbollsforlust, volleybollforlust och fonsterputsning drog festen igang. Vi var ett litet gang som borjade sjunga och dansa mitt i allt stadande. Allt fler sallade sig till oss, sangen blev hogre och dansen vildare. En gladje sa stor att ord inte racker till for att uttrycka den, helt magiskt. Jag var bara sa lycklig. Nar vi borjade bli trotta i halsar och fotter samlade Coach ihop oss och drog igang en talangtavling. Lilla forvirrade Binyam var forst ut, han visste som vanligt inte vad han gett sig in i men var nojd med godisen som han fick efter att ha sjungit en liten stump. Nast ut var Josef, vars imitationer av en tupp och en asna fick hela salen att eka av skratt.  Mitt i allt det roliga da man trodde att det inte kunde bli battre sa Coach at oss att ga ner till matsalen och duka. Jaha, da va det slut pa det roliga tankte vi. Men vi hann inte ta mer an ett steg ut genom dorren innan vi brast ut i nya skratt. Dar ute lekte namligen coacherna en galen kuddlek och sprang omkring och slog varandra i huvudena. Efter en festmiddag med kott och lask spelade coacherna upp ett drama om den forlorande sonen. Stamningen var pataglig och flera av barnen grat. Vi sjong sanger och stod med armarna om varandra. Dans och tjoande kring en lagereld fick avsluta en fantastisk dag.

Idag har vi tagit farval av barnen. Tararna rann och hjartat gjorde ont. Markligt hur mycket man kommit att alska dessa barn som vi bara kant fyra dagar. Det ar det har med etiopier, de har en formaga att oppna upp hjartan och visa kanslor som fa andra. Igar flylldes ogonen av gladjetarar, idag har tararna varit mer av det sorgsna slaget. Det ar svart att forklara vad det ar som orsakar sana kanslostormar, det ar nagot som maste upplevas. Att alska och att skiljas at; det ar gladje och skratt men ocksa sorg och tarar. Kanslor som visar att man lever. Har med etiopiska barn som kramas och skrattar och grater och delar kanslor, har kanner jag att jag lever.

/Maria Rubenson