Tillbaka på Bethesda

I söndags kom vi som sagt tillbaka till Bethesda och vilken känsla det var. Innan vi kom hit hade jag några dagar då jag kände mig helt slut i kroppen och all tid jag fick för mig själv uppskattade jag otroligt mycket, det var härligt att umgås med de andra ibland också men jag behövde verkligen tiden för mig själv. Sen kom vi hit till Bethesda och samma kväll släppte allt och den lättnaden har fortsatt. Nu känner jag mig hemma, trygg och lugn, en sådan lättnad inom mig.   De första dagarna har varit ganska speciella… en av killarna har varit kvar under lovet så tillsammans med honom och en i personalen spenderades första kvällen. Jag tog med mig lite godis och UNO, sen satt vi och spelade och åt godis i samlingssalen. Skratt, ätande, spelande, pratande, skojande och gemenskap förgyllde kvällen. Jag hade ett stort leende på läpparna när jag gick och la mig.

Måndagen fortsatte vara speciell, två killar till kom men vi var ju fortfarande få. Jag och Ester åkte in och handlade under förmiddagen och under eftermiddagen spelade vi UNO och sen hade vi filmkväll, “Narnia – Prins Caspian”. Vi fem satt inne i vårt vardagsrum i sofforna, tittade på film, åt kvällsmat, drack saft och åt godis och popcorn. Det blev en riktigt lyckad och mysig kväll! Vi var lite osäkra på om killarna skulle tycka att filmen var bra men deras skrattande, insatta blickar och att de spolade tillbaka när filmen var slut så att de fick se sista 30 min igen sa ganska tydligt att det var ett lyckat filmval. När de spolade tillbaka igen la sig en av killarna i soffan och somnade. Han önskade att han skulle få sova i vår soffa, han fick inte sova där hela natten men en liten stund i alla fall.   Igår kom killarna efterhand, vi städade klassrummen och gjorde i ordning här och där inför skolstarten. En första riktig kväll med killarna och den innehöll såklart UNO och Yatzy och prat och skratt. Dessa kvällarna har jag saknat, att bara umgås med killarna och ge dem tid och uppmärksamhet. Idag började skolan, vilket betyder att vardagen här börjar dra igång på riktigt igen. Det känns spännande och även killarna verkar tycka att det känns spännande och roligt att få flytta upp en klass för att lära sig mer och komma ett steg närmre klass åtta.

Guldklimpar från de senaste dagarna har helt klart varit första mötet med var och en av killarna. För en del har det varit tufft att komma tillbaka, men sen har vi fått se dem komma tillsammans och prata med varandra och umgås och då har vi kunnat se hur det kommit en lättnad över dem. En del har direkt tagit sig in i vardagen här på Bethesda igen, de vet hur det varit innan och de vet var de tidigare funnit sin plats. Alla har kommit och hälsat med ett handslag och sedan en kram och med orden ”habari?”. Hos några av killarna har glädjen varit stor, de har kommit springande och hoppat upp i min famn. Den känslan är svår att beskriva, att inte ha träffat dem på två månader och att sedan möta dem springandes och omfamna dem. Ren glädje och ett enormt lugn inom mig. Verkligen en unik känsla som jag kommer minnas! Något annat är att trots att vi bara träffats någon dag har jag redan kunnat se hur flera av dem vuxit i sig själva, i självförtroende och i vilja att lära sig mer. Det är häftigt. Jag ser framemot att få prata och umgås med dem ännu mer, lära känna dem mer och dela mer tid tillsammans med dem. Två månader kvar och de två månaderna är killarnas!

En av killarna sa till mig igår kväll att det är tråkigt att vi har så lite tid kvar tillsammans, men jag svarade att två månader kommer kanske gå snabbt men vi ska ta tillvara på dem och kommer nog hinna med en del. Han tittade på mig och sa ”två månader, jag trodde att ni skulle till Sverige om två veckor”. Hans ögon strålade av glädje och lättnad. Lite skillnad på två veckor och två månader. Någon gång blir det två veckor, men det är ett tag till och all den tid som är kvar ska vi ta vara på.

Julia Nilsson, Kenya