Toppenupplevelser

Jag tror (och hoppas) att alla under en period av tid har några riktigt goda upplevelser som de sparar som små skatter i hjärtat. Dessa positiva upplevelser är ju givetvis alltid blandande med negativa, och tillsammans bildar de livet…

Jag har två riktiga toppenupplevelser att dela med er från de två senaste veckorna. Den första är en toppenupplevelse i bokstavlig mening. Tillsammans med elva besökare från Finland åkte jag till Mount Kenya.

Mount Kenya är Kenyas högsta berg, den högsta toppen är 5 199 meter över havsnivån. För att komma upp på den toppen måste man vara riktigt duktig på att klättra, så det fick vi lämna. Vårt mål var istället att ta oss upp på den tredje högsta toppen, Point Lenana, som är 4 895 meter hög. För att vänja oss vid höjden tillbringade vi hela veckan på berget och på torsdagskvällen nådde vi Shipton’s Camp i strålande solsken. Vi planerade att gå mot toppen på fredagsmorgonen. När vi vaknade på fredagen var det bara fyra grader varmt, snö och dimma. Vi väntade några timmar i förhoppning om att det skulle klarna upp, men när det inte gjorde det gick vi i alla fall. På grund av snön fick vi gå extra långsamt, det gällde att dunka in kängan rejält i underlaget för att inte glida i snömodden. Men vi kom upp! Trots att dimman begränsade utsikten var det en mäktig känsla att stå på toppen. Det känns som att vara överst i världen. När sedan molnen delade på sig och vi fick en skymt av den verkliga utsikten blev känslan nästan överväldigande.

Naturen upplevs oerhört stor vid sådana här tillfällen, och tanken hisnar när jag då tänker på att vi har en Gud som är så stor och mäktig att han faktiskt har skapat allt detta…

Den andra toppenupplevelsen är av helt annan karaktär. Jag var med på ett hembesök i torsdags. När killarna på Bethesda har varit hos oss ett tag brukar vi åka till deras hem för att träffa deras familjer och se från vilka förhållanden de kommer. I torsdags var vi hemma hos tre av killarna som kommer härifrån Nakuru. Det första besöket gav den starkaste upplevelsen. Killen, Eugine, visade oss hem till sin gammelmormor. Vi möttes av gammelmormor, mormor och en moster. Det blev ett glatt möte när Kissinger, som jobbar på Bethesda, upptäckte att han faktiskt känner mostern. Vi satte oss ner för att prata, och efter en stund kom ytterligare en kvinna in i rummet. Stämningen förändrades drastiskt och blev mer trevande och osäker. Det var Eugines mamma som kommit. När Eugine var ungefär ett år gammal flyttade mamman till kusten och hon hade inte varit hemma i Nakuru sedan dess. Efter att ha varit borta i tio år kom hon tillbaka i lördags. Eugine kände alltså inte igen sin mamma när hon kom, men jag tror att han förstod vem hon var.

Att få vara med och återförena familjer känns starkt och meningsfullt. Nu hoppas vi att Eugine och hans mamma ska få lära känna varandra och bygga upp en positiv kontakt som varar resten av livet.

Efter att ha varit borta under en lång tid kom både Eugine och mamman hem till sina släktingar. Det får mig att tänka på ”den förlorade sonen” som det står om i Bibeln (Luk 15:11-32). Sonen hade lämnat hemmet, använt hela sitt arv och kört sig själv totalt i botten. Ändå väntade pappan på honom med öppen famn. Så är det också med Gud och oss, han väntar på oss och längtar efter att vi ska komma till honom.

/Sofia