Att lämna Bethesda

Innan vi åkte hade vi en gudstjänst och i slutet sjöng killarna och personalen en sång, redan då rann tårarna ner för deras och mina kinder. När det väl var dags att säga hejdå blev de så tysta och bara grät. Det gjorde ont i mig att se dem så ledsna och samtidigt fick det mig att ännu mer inse vilken det betydelse det har för dem att jag och Ester är hos dem och att bibelskolan kommit på besök. Att få ha unga människor runt omkring sig som leker, hjälper dem med läxor, peppar, sjunger och dansar med dem.

Jag känner en stor tacksamhet till att Bethesda finns och samtidigt en sorg över att det behöver finnas. Det är fantastiskt vilken hjälp och räddning Bethesda är för många killar, men också för alla andra barn som går i skolan där, och samtidigt så önskar jag så att de skulle kunna bo med sina föräldrar och sin familj. Att de små skulle få höra den där godnattsagan av pappa, höra mormor säga grattis till examen eller någonting annat. I matatun mot Chesinende funderade jag på vart världen egentligen är påväg?! Barn lever på gatan, inte bara här i Kenya utan i andra länder också. Så ska det inte vara. Inte för barn eller vuxna. Jag kände en stark nöd efter att göra något för att hjälpa alla drabbade, men jag satt som fast. Jag kunde inte göra någonting därifrån och jag var och är medveten om att jag inte är en superhjälte som kan förändra världens problem. Jag och ingen annan heller kan göra det på egen hand.

En sång som snurrade runt i huvudet på väg under nästan hela vägen till Chesinende var;

“Icke genom någon människa styrka eller kraft skall nu ske. Icke genom någon människa styrka eller kraft skall nu ske. Utan genom min Ande säger Herren, utan genom min Ande. Ice genom någon människa styrka eller kraft skall nu ske.”

Nej, jag är inte en superhjälte och jag kan inte göra allt själv men jag kan vara med och göra en del och låta någon annan arbeta genom mig. Det kan ni också göra.

/Julia Nilsson, Kenya