Blod & Öl

Under min studietid i Göteborg var jag regelbunden blodgivare. Av solidariska skäl. Men också för att det var en trevlig rutin att gå till blodcentralen, få ligga ner och vila en stund och sedan bjudas på fika. Oftast ett glas apelsinjuice och en smörgås. Vid jultid ofta pepparkakor. En gång fick jag en cykelhjälm!

I Peru fungerar det inte riktigt på samma sätt. Om man behöver en blodtransfusion får man helt enkelt leta upp någon som kan tänka sej att donera blod. Och vid en större operation kanske fråga hela släkten.

Den som lämnar blod får sedan rådet på sjukhuset att ta det lugnt någon dag. Jämför med informationen på en svensk hemsida:

Vi bjuder på fika.

Efter blodgivningen tar du det lugnt en stund med en fika. Du kan arbeta som vanligt direkt efteråt, men avstå gärna från kraftig motion det närmaste dygnet. Arbetar du på höga höjder ska du vänta med att arbeta tills nästa dag eftersom blodtrycket kan sjunka något.

Men för ett tag sedan hörde jag om ett fall där ett gott(?) råd blev allt annat än gott. Blodgivaren, som lämnat blod till förmån för en sjuk släkting, fick av sköterskan rådet att dricka lite extra, och gärna en mörk öl eftersom det skulle skynda på återhämtningen. Rent medicinskt kanske man skulle kunna försvara rådet – öl innehåller en del nyttigheter. Men tyvärr var givaren alkoholist, vid givartillfället nykter sedan en tid. Men den öl han drack – ”av rent medicinska skäl” – blev den första i en lång rad. En ny period av dryckenskap och förnedring.

Han ville väl. Sköterskan ville väl. Men ändå blev det så fel.

>