I Ps 77 finns det en vers (v 11) jag hajade till inför när jag hörde den läsas för några dagar sedan. Det står: Detta är min plåga, att den Högstes hand inte är som förr. Så ärligt beskriver Asaf sin upplevelse av livet. Ett rop till en Gud som gömmer sig: – Gud, du är inte densamme. Du är inte sån jag trodde du var.
Det är så ofta livet inte blir som man har tänkt eller föreställt sig. Ibland blir det mycket bättre, och då känns det ganska okomplicerat att planerna inte slog in. Men många gånger blir det sämre, och då står man där med känslor av besvikelse och med obesvarade frågor. Hur kunde vännerna svika? Varför får jag inget jobb? Varför betyder tron så lite för mig? Vad händer med mitt äktenskap? Var finns ungdomens radikalitet och frimodighet? Är jag utbränd? Valde jag fel väg och är dömd till ständiga misslyckanden?
Det finns frågor som vi är många som bär på. Andra är man kanske mer ensam om. Men känslan av att Gud är långt borta från mig, eller jag från honom, den finns nog hos många av oss – alltid eller stundvis. Detta är min plåga, att den Högstes hand inte är som förr.
Men Gud är inte ointresserad av våra känslor och upplevelser. Då skulle det inte finnas texter som Psaltaren 77 i Bibeln. Han är berörd, och han kommer den människa till mötes som, likt låtskrivaren Asaf, släpper fram sina känslor, sin oro, sin besvikelse.
Så börjar Gud förvandla. Situationen? Ja, ibland. Personen? Ja, alltid. När Gud kommer till mötes så gör han det på helighetens väg – Gud, i helighet går din väg (v 14). Den vägen hittar inte vi, men han visar oss den.
Någon gång sker det snabbt och plötsligt, men oftare får det ta tid. För Guds väg i helighet vandras långsamt och varsamt. Som när en mamma eller pappa tar hand om sitt barn. Att byta blöja på 20 sekunder är möjligt, men att göra det på två minuter ger barnet trygghet och möjlighet till närhet. De flesta barnböcker kan sammanfattas på 120 teckenutanmellanslag, men barnet vill krypa upp i knäet och lyssna till hela boken och känna förälderns uppmärksamhet.
Och så återlöser han – med din arm har du återlöst (v 16). Det finns en sådan realism i det ordet. Det är bara det som låst sig som behöver lösas upp på nytt. Det är den som fastnat som behöver befrias igen. Åter och åter och åter. Igen och igen och igen löser han och för in oss på den väg han går.
Vi märker att alla de där frågorna som väcktes av att livet inte blev som vi tänkt. Alla de frågorna bryr han sig faktiskt om. En del blir besvarade. Andra är inte så viktiga längre. Några blir kvar, och påminner om att livet är värdefullt, bräckligt och svårt. Men den Högste går vid min sida, han håller mig i handen, och han är inte som förr. Han är ännu större.
/ErikJA
© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved
Wow. Tack för dessa ord i rätt tid, Erik.
// Pernilla
Tack.
Tack Erik,
det var riktigt bra att bli påmind om detdär!
”Den högste går vid min sida…och han är större!”
Amen!
Skulle behöva en gilla-knapp här. Tack Erik!
En nyttig påminnelse.Det är svårt att förstå varför Gud ibland är så långt borta.Det fick även de som skrev psalmerna i Psaltaren uppleva. Men psalmern
Det blev något fel på förra inlägget. Nu skall jag fortsätta: Men psalmerna slutar oftast med hopp om att Gud skall gripa in när hans tid är inne.
Tack Erik!
Inte lätt att få tröst av detta när man under 40 års tid i dagliga och nattliga plågor och förtvivlan ropat om hjälp och kraft utan att få någon. Hur får vi Gud att ingripa och hjälpa??
40 år är en lång tid, ett väldigt långt mörker. Ändå är Gud nära, även om han inte griper in som vi vill. Det kan vara en tröst, men det kan också öka på känslan av övergivenhet och besvikelsen över att livet inte blev vad vi hoppats på. Då får vi fly till hans löfte, ja till sanningen, att en dag ska allt förändras. Då ska plågan inte längre följa med, då ska tårarna torkas från våra kinder. Kom Herre Jesus kom!