Knutby, fundamentalism och bibeltrohet

Edit 2020-07-09: Omskrivning av hur Gud talar under rubriken ”Karismatiskt ledarskap”.

Jag hade tänkt att jag skulle låta Knutbydebatten dra förbi utan att jag la mig i den, men vem försöker jag lura …! Det finns så många saker som är konstiga i den här historien – men också i den efterföljande debatten! –som motiverar ett inlägg på bloggen. Det här inlägget bygger på det senaste utskicket till våra predikanter, som jag brukar skicka ca var fjärde vecka.

Knutby och Bibeln

Mitt intresse för debatten väcktes egentligen av Per Ewerts ledare i Världen idag där han kritiserade en debattartikel av Peter Halldorf i Tidningen Dagen.  Kort därefter skrev även Stefan Gustavsson en artikel i Dagen där han argumenterade emot Halldorfs problemformulering.

Med anledning av Uppdrag gransknings dokumentär om händelserna i Filadelfiaförsamlingen i Knutby beskrev Halldorf hur han mindes en pastorskonferens i Pingst för några år sedan. En av deltagarna förklarade sin tro på Bibelns fullständiga inspiration och auktoritet, och Halldorf kommenterade minnet:

Är det inte just detta oförtäckta försvar för en fundamentalistisk läsning av Bibeln, som är själva roten till den gränslösa tragedin i Filadelfia Knutby?

Det här är intressant ur ett ELM-perspektiv för vi tillhör den ”fundamentalistiska” fåran som tror på Bibelns ofelbarhet. I den första paragrafen i ELMs stadgar står det som bekant ”att hela Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord med oinskränkt auktoritet”. Detta har varit en alldeles grundläggande övertygelse för ELM ända sedan vår tillkomst, och det vore djupt olyckligt om ELM-are blev rubbade i sin frimodiga bibeltrohet på grund av knutby-debatten. Det är väl främst av det skälet som jag vill kommentera det hela.

Bibelns ofelbarhet

I sin debattartikel gör Halldorf en något märklig referens till 1900-talets början ”när konservativa protestantiska exegeter lägger fram ett antal ’fundamentala principer’ för Bibelns ofelbarhet” (citat ur artikeln) och menar att detta skulle vara ursprunget till den fundamentalistiska bibelläsningen. Det är fullt möjligt att ordet ”fundamentalism” härstammar därifrån men tron på Bibelns auktoritet och ofelbarhet gör det inte.

Ganska nyligen kom ett nytt referensverk ut med Don Carson som redaktör, ”The Enduring Authority of the Christian Scriptures” (i svensk översättning ungefär: ”De kristna skrifternas bestående auktoritet”, Eerdmans, 2016, 1240 sid.). Boken är en samlingsvolym bestående av 35 artiklar som på olika sätt behandlar frågan om Skriftens auktoritet. I det andra kapitlet förklaras t.ex. hur

”det gudomliga ursprunget och auktoriteten hos deras Skrifter [alltså de skrifter som kyrkofäderna betraktade som heliga, d.v.s. Bibeln] inte var något som de, allmänt talat, kunde eller behövde ”bevisa” utan snarare var det med vilket de bevisade allting” (s. 46).

De ansåg alltså att Bibeln var den första kunskapen på vilken all annan kunskap bygger. Kyrkofadern Augustinus skrev i ett brev till kyrkofadern och bibelöversättaren Hieronymus:

”Jag har lärt mig att ge denna respekt och heder enbart åt de kanoniska böckerna i Skriften: endast om dessa tror jag med säkerhet att författarna var fullständigt utan fel.” (s. 60)

Skälet till att vi håller Bibeln så högt är ju att det är så Bibeln vittnar om sig själv och att det är så Kristus talar om Skriften. Ta bara ett par exempel. Från Psaltaren 19:8:

Herrens undervisning är fullkomlig, den ger nytt liv åt själen. Herrens vittnesbörd är sant, det ger vishet åt enkla människor.

Eller Jesu ord i Johannes 5:46-47:

Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev. Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?

Och Petrus:

Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät. Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning. Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. (2 Petr. 1:16, 20-21)

Jag skulle givetvis behöva förklara det här mycket utförligare för att förklara varför det inte är ett cirkelargument att tro på Bibeln för att Bibeln säger att vi ska tro på den, men det får anstå till ett annat inlägg. Poängen med det här stycket är att uppfattningen om Bibeln som Guds ord, alltigenom sant och trovärdigt, inte är en modern uppfattning som Halldorf insinuerar i sin artikel utan att den är fast rotad i Skriften själv och hos några av kyrkofäderna, åtminstone enligt artikeln i Carsons antologi.

Ofelbarhet och tolkning

Den riktigt svåra frågan uppstår givetvis när man ska tolka Skriften. Även den som tror på Bibelns ofelbarhet skulle inte ge någon rådet att riva ut ögat när denne har sett med lust på en annan människa, trots att Jesus ordagrant säger så i Bergspredikan. Det måste till någon form av tolkning.

Här har vi god hjälp av såväl Jesu egna ord som av en luthersk tolkningsprincip. I Lukas 24 beskrivs det hur Jesus läser Skrifterna med sina lärjungar och förklara hur ”Mose lag, profeterna och psalmerna” alla handlar om honom. Luther sammanfattade detta med att Kristus är Skriftens stjärna och kärna. Sedan bör vi även ta hänsyn till dels den historiska situation i vilken texten skrevs, dels till vilken genre texten tillhör. Med de tre verktygen – teologin, historien och genren – kan vi göra goda tolkningar av Bibelns texter.

Då blir det också uppenbart varför det inte var biblisk ”fundamentalism” som var problemet i Knutby. Stefan Gustavsson sammanfattar det träffande i sin debattartikel: ”Hur mycket inspiration eller ofelbarhet man än tror på hittar man inte Åsa Waldau i Bibeln.” Det hade inte krävt många bibelstudier för att ifrågasätta idén om att sex och våld har någonting med lärjungaskap att göra. Inte ens de mest kreativa tolkningarna skulle kunna leda idén om Kristi brud, inkarnerad i en kvinna idag, i bevis utifrån Skriften.

Karismatisk ledarskap

Ett mycket större problem i Knutby än en tro på Bibelns ofelbarhet (som överhuvudtaget inte verkar ha funnits där) är synen på ledarskap och Guds tilltal. Efter att ha sett dokumentärserien och lyssnat på ett antal avsnitt av Sektpodden, som leds av bl.a. f.d. pastorn i församlingen Emma Gembäck, är det andra problem som framstår som mycket större.

Ett av de största problemen verkar ha varit att frikoppla profetior och Guds tilltal genom människor från Guds ord i Bibeln. Hela kulten i Knutby (givetvis baserat på vad jag har uppfattat från diverse medier!) byggde på att Gud uppenbarade saker för vissa invigda som sedan skulle bekräftas av att andra sökte Gud och fick bekräftelse på detsamma. Men idén om att Gud talar på ett särskilt sätt till särskilda människor är ingen biblisk tanke. Den judiska församlingen i Berea är ett mönsterexempel när det gäller hur man ska pröva en ny lära:

Folket där var öppnare än de i Tessalonike. De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. (Apg. 17:11)

Gud säger aldrig något som går utanför utanför Skriften. Det kvittar hur mycket profet eller ledare du är. Det profetiska ordet kan aldrig gå emot Skriftens vittnesbörd och samtidigt göra anspråk på att vara från Gud.

Det innebär visserligen att Skriften görs till högsta norm, men det är mycket bättre än att en individs uppenbarelse blir normen. Skriften är objektiv och tillgänglig för alla. Var och en som äger en Bibel kan själva pröva vad som sägs. Med det argumenterar jag inte för religiös anarki, men det förminskar drastiskt möjligheten till sektbildningar som den i Knutby. Paulus ger ett mönster för det sunda ledarskapet i 2 Kor 4:

Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord, utan lägger öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete. … Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som era tjänare för Jesu skull. (v. 2, 5)

Med den synen på ledarskap och Guds Ord kan man frimodigt tro att Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord och ändå hålla ryggen fri från sektmentalitet.

Avslutning

Problem som de i Knutby ligger kanske inte närmast till hands för ELM, men det finns givetvis andra utmaningar för gemenskaper som bekänner Bibelns ofelbarhet. Det största problemet är kanske att det ger en särskild makt att vara i positionen att kunna tolka och förkunna Guds ofelbara ord. Hur säger man egentligen emot eller ifrågasätter en tolkning när Bibeln bekänns vara ofelbar? Alltför ofta sätts det likhetstecken mellan ”vad Bibeln säger” och ”hur jag tolkar Bibeln”, men ska jag ta upp den tråden i det här inlägget kommer omfånget snart växa till en mindre bok …! och det här inlägget är långt nog som det är.

Den kortfattade kommentaren är att om vi har tydliga, otvetydiga, bibelord i en viss fråga är det säkrare att tro på det som Bibelns ord och inte mina. Till det kan vi lägga att ju äldre en trosövertygelse är, och ju större förankring den har i den breda kristenheten, desto säkrare kan vi vara på att det inte bara handlar om personlig tolkning.

Hör gärna av dig i kommentarsfältet nedan eller med mail om dina synpunkter!