på TTC ser inte mycket ut för världen. Litet och trångt, dåligt upplyst, 14 stolar, ett par bord, ett fåtal lärarfack, några gamla affischer och en anslagstavla. Det är allt. Men den yttre miljön är inte alltid det viktigaste. För mig har detta lärarrum, eller rättare sagt de lärare som dagligen och stundligen umgås, dricker te, jobbar, äter och fortbildar sig där, betytt mycket under den tid jag gästspelar här. I början var de ganska reserverade av fullt förståeliga skäl, men allteftersom har de öppnat upp sig mer och mer, och jag tycker att jag fått riktigt god kontakt med nästan allihop.
För att mina blogginlägg inte bara ska handla om äldre män och företrädesvis pastorer, ska jag försöka lyfta fram och presentera min engelskkollega Vane eller som hon egentligen heter Vanessa. Hon har liksom sina unga kollegor (de flesta är mellan 25 och 30) en ganska tung arbetsbörda men har trots det hunnit med att hjälpa mig till rätta.
Vane kommer från en liten by utanför staden Kisii, är 24 år gammal, har läst engelska och litteraturhistoria vid Kisii University, något som resulterade i en akademisk grundexamen. När hon jobbat nästan ett år på en gymnasieskola, såg hon att man sökte en engelsklärare vid Matongo Lutheran TTC. Hon sökte, kom till intervju och anställdes. Nu har hon avverkat halva tiden på sitt tvåårskontrakt och trivs mycket bra med att jobba med som hon säger ”vuxna studenter”. Egentligen skulle hon undervisa elva 60-minuterslektioner i veckan, men hon har det dubbla. Varför? Colleget har inte råd att anställa ytterligare en engelsklärare, och så ser det ut även för andra ämnen.
Varje klass består av ca 40 studenter, så nu efter examinationerna har Vane ca 200 mastiga prov att rätta och bedöma. Men hon klagar inte. Det är inte det lättaste för akademiker att få fast jobb nuförtiden i Kenya. Det bästa med jobbet är den goda samarbetsandan hon upplever tillsammans med de jämnåriga kollegorna, såväl männen som kvinnorna, samt att hon tycker sig vara tillräckligt kompetent för att lära ut det som studenterna efterfrågar.
Fritiden här på det annars något isolerade Matongo (jämfört med den mycket större staden Kisii) tillbringar hon med att läsa mycket, se på TV och kolla en del på film. Hon har en månadslön på KSH 15 000, knappt SEK 1 500, bostadsbidrag på KSH 1 200/mån och sjukpenning på KSH 300/mån. Verkligen inte mycket, men levnadsomkostnaderna är ju mycket lägre här än i Nairobi och Sverige. Hennes högsta dröm är att få åka utomlands för vidare studier. Jag har aldrig frågat om hennes samfundstillhörighet (brukar aldrig göra det), men har ett par gånger lagt märke till henne i kyrkan med Bibeln i hand.
En dag fann jag nedanstående dikt i en liten samling med modern afrikansk lyrik liggande uppslagen på ett av borden i lärarrummet:
Making God
In the beginning
God created Me, Mine, and Myself.
That was the first day.
He looked at me
And saw me frowning,
Frustrated and depressed.
He said, “What’s wrong?”
My words came
full of me and myself
still looking abused,
put down, and misused.
I pushed away God.
I said,
“I cannot live alone,”
I then created money
and I put it in God’s image
in the image
of God I made money.
I wrote on it
“In God I trust.”
That was the second day.
God looked around
and saw me still
depressed, frustrated
misused, and abused.
He said, “Are you pleased now?”
I thought, ‘I can make better gods.’
So I made the Cadillac, the Ford,
the good old American hamburger.
I created the drive-through Big Mac,
the drive-through bank,
and the drive-through home:
I was still depressed
and then created
the drive-through-wife,
the drive-through children,
in the drive-through church.
God looked down
and was so sad
that I had got so mad
with my many drive-throughs.
So I got madder
and created the drive-through
god, and the drive-through city,
driving through shooting and drugs.
God was sad,
and asked if I wanted Jesus.
I said, “No, why?”
He grew even sadder
and wanted to save me.
I pushed Him this time,
watching to see if he’d fall.
I promised Me and Mine
I would drive him out of the schools,
the towns, and the cities.
I then drove him out of life.
But He wouldn’t leave life
though he was out of my life.
Then I drove through Washington,
calling for more laws
to drive out drugs
and drive-through shooting
in my drive-through Big Mac,
my drive-through banks,
my drive-through homes,
and drive-through cities.
Having driven God through
my rebellion,
and drive-through life,
I tried suicide.
Then God looked down,
and the sorrow tore through His heart,
there was sudden darkness
at the end of my drive-through street.
and I looked up,
and there was God
on the cross,
blood dripping down
his arms, his legs and his sides,
soaking the ground
as he hung from the cross
for me.
Per-Martin Hjort
© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved
Tack Per-Martin för allt intressant du delar med dig av. Och vilken fantastiskt stark dikt!!! Herrens välsignelser över din fortsatta uppgift i Kenya!
Tack PM!
Jag läser dina inlägg med stor behållning. Guds välsignelse över din tid där! Tänk vad det får betyda! Hälsa John med tack för senast!