Turkana ELCK

Tidigt tidigt på morgonen i går, torsdag, körde vi, Rut Åbacka Finland, Kerstin Nilsson, stiftskassör Evelyn, generalsekretare Edwin i nordvästra stiftet och jag, från Kapenguria mot Turkana. Turkana är den nordvästliga delen av Kenya och här bor det ett nomadfolk, cirka 800 000 människor. Resan tog fem timmar enkel väg och bitvis var vägbanan bortspolad.

Vi stannade och samtalade med några kvinnor som höll på att vaska guld i de vattenpölar som fanns på vägen. Vi reste på ”guldvägen” men vårt guld, Jesus Kristus, har uppenbarat sig här på jorden. Halleluja! ” Och Vägen är Jesus den enda som går…”

På ett ställe var det riktigt spännande. Dagen innan hade kenyanska nyheter meddelat att vägen var avskuren av regnet. Vi såg bilder på fordon som kört ner i vattnet och fastnat. Edwin, vår guide, ringde sina vänner som meddelade att nu var vägen reparerad. Det visade sig att informationen stämde. Men hur skulle det se ut när det var dags att återvända? Vi bad till Gud om hjälp och ”vägledning”!

Här är vi framme vid gränsen mellan Pokot och Turkana. Turkana ligger under det nordvästliga stiftet Pokot. Men det är komplicerat på grund av ständiga strider mellan dessa stammar. Folket i Turkana önskar sig ett eget stift.

Efter fem timmar kom vi fram till församlingen Kalemungorok. Ledaren Peter Lotwai tog emot (ovan). Det är hans fot som syns nedan. Han arbetade i Kapenguria när han kom att lyssna till Guds ord. Han kom till tro på Jesus Kristus och gick år 1997 vidare med evangeliet till sitt folk i Turkana. Nu finns det 2 pastorat och 12 församlingar i Turkana. Medlemsantalet ligger runt 1000 personer (av en total befolkning av 800 000).

Vi satt i skuggan under träden och samtalade en god stund. Vi gick en runda och alla fick, på ett äkta afrikansk sätt, säga sin mening. Det var gripande att lyssna till församlingens hälsning. Turkana har hela bibel översatt till sitt språk men saknar övrig evangelisk-luthersk litteratur. Här finns det behov av att exempelvis översätta Luthers lilla katekes med förklaringar och andra goda böcker. På det sociala området finns det mycket arbete att utföra. I Turkana är det vanligt med kvinnlig omskärelse och polygami. Det förekommer att unga flickor tvingas att gifta sig med äldre män. Vi kom överens om att be för varandra om kraft och hjälp från Herren Gud.

GUDSTJÄNST MED DOP TURKANA KALEMUNGOROK.

När samtalet under trädet var avslutat följde en enkel dopgudstjänst. Det var sju personer som skulle döpas i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Helt fantastiskt att få vara med om att välkomna sju nya medlemmar i Guds rike. På bilden nedan välkomnas den yngsta av de nydöpta, Debora.

Efter gudstjänsten böjds vi på en god måltid och sedan var det hög tid att tänka på resan tillbaka. Vi kom till församlingen klockan 12:30 och planerade att stanna två timmar. När vi väl körde söderut hade klockan blivit 16:30.

När vi kommit halvvägs körde vi i totalt mörker. Helt plötsligt glimmade det till utmed vägkanten och en grupp glada män vinkade till oss att stanna. Prästen Benjamin med tre av de äldste från pastoratet i Sekerr kom fram till bilen och hälsade. De hade väntat sedan klockan nio på morgonen men då hade vi redan passerat. Benjamin pekade uppåt ett högt berg och berättade att där uppe har lutherska kyrkan mer än 1000 medlemmar utspridda i flera församlingar. Vilken välsignelse! En präst från ELCK, den evangeliska lutherska kyrkan i Kenya, Sekerr pastorat, i det nordvästliga stiftet, ger en välsignad hälsning till Sverige: Kom och hjälp oss!

Besöket i Kenya lider mot sitt slut. Just nu sitter jag på flygplatsen i Nairobi Kenya och väntar på att får resa HEM! En av många fördelar med mitt uppdrag är att få uppleva en enorm hemlängtan. Vi får be att Herren även ger oss en längtan hem till himlen. Jesus Kristus vill att vi, och många med oss, en dag skall få gå på gator av guld. Detta är möjligt för både kenyaner och svenskar eftersom Jesus är Vägen, Sanningen och Livet.

Ett stort TACK till Kerstin Nilsson och Rut Åbacka. De var mina ”bodyguards”. Det var nämligen så att en ilsken hund släpptes lös på stationen i Kapenguria klockan 23:00 varje kväll. Jag bodde i ett eget hus en bit bort och dit blev jag eskorterad av Kerstin och Rut. Hunden kunde ju helt plötsligt dyka upp! Älgjägaren tackar de erfarna missionärerna för god gemenskap och beskydd.

Vi riktar även ett tack till er missionsvänner som följt oss i bön. Tack till Gud som har lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut. ”Äran, äran den skall Jesus ha här på jorden och i himlarna. Ty Han har borttagit alla synderna amen halleluja…”

Jonny Bjuremo