Krig och fred

De senaste veckorna har vi passerat två jubileer när det gäller Sverige och krig: den 21 februari var det 200 år sedan krig bröt ut mellan Sverige och Ryssland. Ett krig som fick som följd att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Knappast så synd om svenskar, men jag tror inte Finland fick det bättre under den ryske tsaren. Och den 26 februari firade vi att Skåne, Halland, Bohuslän och Blekinge varit svenskt territorium i 350 år. Som västgöte är jag förstås glad över att min skånskbördiga fru åtminstone nästan talar svenska…

Det är ganska svårt att tänka sej att Sverige idag skulle gå i krig mot Danmark t ex för att vinna tillbaka Bornholm, eller göra anspråk på finskt eller ryskt territorium. Det är ett ämne för tacksägelse att Sverige inte har några (akuta) krigshot hängande över sej.

Peru, där vi bor, ligger inte heller i krig. Och de peruanska terroristgrupperna som härjade under 80- och 90-talen är inte särskilt aktiva idag. Det är vi glada över.

Men i Perus mellan båda norra grannländer Ecuador och Colombia har det den senaste veckan hettat till ordentligt. I Colombia finns flera gerillagrupper, bland annat FRAC (medvetet felstavat, vänd på de mellerst bokstäverna), som strider mot regeringen med bland annat metoder som kidnappningar och bomber. I förra veckan gick colombianska regeringstrupper in på ecuatorianskt territorium och utplånade ett träningsläger för nämnda gerillagrupp. Ecuador regerade förstås starkt och har dragit ihop trupper mot den colombianska gränsen. Österut gränsar dessutom Colombia mot Venezuela, där den oberäknelige presidenten Hugo Chavéz intagit en kritisk inställning till Colombia och också mobiliserat trupper längs gränserna. Andra länder i Sydamerika väljer nu ”sida” i konflikten, samtidigt som man betonar vikten av respekt för varje lands egenart och interna problem.

Risken för ett öppet krig är nog ganska liten, men det är ändå oroväckande rapporter…

Och Colombias befolkning fortsätter lida under det inbördeskrig som pågått i flera decennier. I november hade jag förmånen att i Lima träffa några colombianska kristna systrar och bröder. De berättade om hur våld och hot om våld styr det mesta som sker i landet. De kristna försöker hålla samman och arbeta för fred – ett arbete som omfattar samtal och förhandlingar, men också att ta hand om de anhöriga och familjerna till kristna ledare som inte böjt sej för hot eller korruption.

Från svensk kristenhet arbetar Kristna Freds i Colombia ( www.krf.se ).

Ni som ber: Omslut Colombias kristna i bön och be för ledarna i länderna i Ecuador, Colombia och Venezuela.

+Erik

>