Naturen predikar om mission

Igår hade jag förmånen att ta lite ledigt och passade då på att hjälpa min syster att kratta löv. (Kanske ni förstår att jag inte befinner mig i Norrland där snön ännu ligger kvar på marken… ) Det är ju rekreation på högsta nivå att få göra något praktiskt och konkret i kontrast till mitt arbete som missionssekreterare och att vara ute i naturen är ju läkande i sig.

Varför krattar man löv egentligen? Den lite patetiska tanken slog mig mitt i krattandet. Kanske för att det ska se fint ut? Vem vill inte visa upp en fin gräsmatta för sina grannar och förbipasserande? Men någon viktigare anledning måste det ju vara. Jag hann nästan inte tänka tanken klart innan jag fick svaret. Under alla de hundratals löv jag drog bort i ett ”kratt-tag” så såg jag plötsligt ett tiotal små vitsippor som plötsligt fick se dagens ljus. Jag böjde mig ner för att titta lite extra på dem, små vackra knoppar som kanske aldrig skulle få slå ut om de inte blev befriade från det tjocka täcket av gamla löv som legat över dem. Just det, man krattar bort löven för att det som kommer underifrån ska få växa och frodas utan hinder. Så kom tanken: Hur är det med min andliga gräsmatta?

I måndags hade jag förmånen att besöka Tonårsgruppen i Kristianstad – och på gräsmattan igår fick jag en ny dimension kring det vi samtalade om. Vi samtalade om att vi får leva i nåden och förlåtelsen, att mission inte handlar så mycket om att göra – som att leva, och att Jesus vill att nåden ska få prägla våra liv och våra relationer. Men ibland finns det finns saker som hindrar oss från att leva ut vår relation till Jesus fullt ut. Likgiltighet, bekvämlighet och olika former av rädsla lägger sig som ett tungt lövtäcke över våra liv och hindrar nådens blomma att fullt blomma ut i våra liv. Frimodigheten, inspirationen och glädjen över att dela med oss av nåden till andra, kvävs av alla löv. Under lövtäcket finns det liv – liv som vi inte kan skapa själv utan som skapas av Gud. Nådens blomma växer, men behöver befrias från det tjocka lövtäcket för att kunna växa och frodas fritt.

I slutet av kvällen med tonårsgruppen var det förbön. ”Be att Jesus ska bli mer synlig i mitt liv!” ”Be att Jesus ska befria mig från det som hindrar mig från att frimodigt tjäna honom!” Mitt i bönen för de underbara ungdomarna slog det mig: Jesus älskar nog att höra sådana här böner.

Och igår, mitt på en gräsmatta i Örkelljunga i Skåne, föddes samma bön i mitt hjärta: ”Gode Gud, förlåt mig att det är så mycket i mitt liv som hindrar evangeliet att spridas vidare till min omgivning. Käre Jesus, kratta min andliga gräsmatta så att min relation till Dig ska få växa fritt och så att Du blir ännu mer synlig i mitt liv. Amen”

Rakel Smetana